På livets baksida
I fredags när jag staplade in genom dörren hade jag avverkat en hel arbetsvecka som städerska.
Och tro mig, det jobbet är ingen dans på rosor.
En kort beskrivning av min nya sysselsättning:
Det är ett flängande hit och dit och överallt i stan (mest boländerna) för att moppa golv och tömma papperskorgar.
Vi kör halvtrasiga renaultskåpbilar.
Arbetskamraterna är så sjukt bittra och korkade att man får panikångest.
Stress.
Det faktum att man dessutom får privilegiet att gå upp klockan 05.45 för att hinna iväg till jobbet är bara en bonus.
I övrigt så gillar jag faktiskt jobbet. Det är ganska okomplicerat. Man kan både ta sig tid att fundera över saker och ting och helt låta bli att tänka på någonting alls.
Två roliga incidenter i arbetsveckan som har gått är att jag varit med om en "nakenchock" när jag moppade i ett omklädningsrum. En spritt språngande naken man klev ut ur bastun med ett käckt "tjena, tjena!" (jag fick panik och blev röd som den rödaste av tomater i ansiktet). Den andra incidenten var att jag fastnade i en hiss. Låter kanske inte så roligt i sig, men på något vis kändes det komiskt. Jag lyckas alltid. Så är det bara.
Nu ska jag hänga med min bror framför tvn. Något annat orkar jag inte med just nu. Hejdå..
