På livets baksida

I fredags när jag staplade in genom dörren hade jag avverkat en hel arbetsvecka som städerska.
Och tro mig, det jobbet är ingen dans på rosor.

En kort beskrivning av min nya sysselsättning:

Det är ett flängande hit och dit och överallt i stan (mest boländerna) för att moppa golv och tömma papperskorgar.
Vi kör halvtrasiga renaultskåpbilar.
Arbetskamraterna är så sjukt bittra och korkade att man får panikångest.
Stress.

Det faktum att man dessutom får privilegiet att gå upp klockan 05.45 för att hinna iväg till jobbet är bara en bonus.

I övrigt så gillar jag faktiskt jobbet. Det är ganska okomplicerat. Man kan både ta sig tid att fundera över saker och ting och helt låta bli att tänka på någonting alls.

Två roliga incidenter i arbetsveckan som har gått är att jag varit med om en "nakenchock" när jag moppade i ett omklädningsrum. En spritt språngande naken man klev ut ur bastun med ett käckt "tjena, tjena!" (jag fick panik och blev röd som den rödaste av tomater i ansiktet). Den andra incidenten var att jag fastnade i en hiss. Låter kanske inte så roligt i sig, men på något vis kändes det komiskt. Jag lyckas alltid. Så är det bara.

Nu ska jag hänga med min bror framför tvn. Något annat orkar jag inte med just nu. Hejdå..


Svart hål

Jag har stannat inomhus 2 dygn i sträck. Jag känner mig trött utan speciell anledning. Oron kommer smygandes lika märkbart som en blottare i ett joggingspår. Inget jag gör kan få mig att slappna av. Förutom att sova då.
Det är "kul".

Allt det här tyder på en enda sak.

Hösten är här. Sommaren är slut.

Det är en typisk sån där sak som man känner i luften. Det syns inte för blotta ögat än men man kan andas det. Just nu så andas jag höst. Och när hösten kommer som ett kort och dåligt förspel på det ack så långa och plågsamma samlaget till svensk vinter så blir jag alltid deppad. Det suger.

Hur kan man vara så sjukt känslig för årstidsväxlingar och förändrade väderförhållanden?
Jag skulle vilja vara helt oberörd. Men det är väl bara att bita ihop och göra det bästa av situationen. Den enda som förlorar på att göra annat än så är jag själv. Så imorgon så börjar jag förmodligen jobba på städfirman där de andra jobbat en period.

Det ska bli intressant. Åtminstone till en början, sen får vi väl se. Hur som helst så behöver jag det. Jag håller på att ruttna inifrån just nu på grund av brist på sysselsättning. Kan kanske skymta ljuset i tunneln nu.

(Förövrigt så vill jag säga till Malin, om hon nu läser det här: Jag tycker att om det fanns en gud så skulle han få spö för vad han utsätter dig för. Det är verkligen inte okej hur vissa ska drabbas av all möjlig skit här i världen. Men jag vet att du är stark och kan ta dig ur det. Jag bara vet. Och jag känner med dig, fy fan.... Hoppas att allt blir bättre snart <3)

Godnatt. Insomnia here I come.

Förälskelse

Jag önskar att jag vore mer som Narcissus.
Att jag kunde älska mig själv så högt att jag slapp leta efter någon annan att spegla mig i.
Men vi dödliga är dömda till att springa runt likt skållade råttor i jakt på en partner. Och är man för kräsen så blir det aldrig av. Jag menar, ingen lever upp till mina ideal, ska jag då nöja mig?? Har jag för höga krav kanske?

Jag är dömd till ett liv i ensamhet. Så är det bara.

Inget kaos

Det är inga problem med mitt lagomliv.
Är det såhär det känns att vara lycklig?

Från en lervälling till en annan...
Ingen kris?

Livet som arbetslös

Idag har jag mått illa, jävligt illa. Blev lite väl mycket sprit igår...
Lite för mycket...

Övernattade i min goda väns föräldrars säng och vaknade självklart sjukt tidigt. Sådär omänskligt tidigt som jag aldrig kan vakna annars, när jag måste upp för att passa en tandläkartid eller masa mig till skola/jobb. Men visst, lördagsmornar är som gjorda för att man ska vakna av svagt illamående klockan 7.

Senare under dagen så fick jag skjuts till en vän där hon och en till vän chillade framför tv:n. Jag var så bakis att jag knappt orkade yttra ett ord.

En av vännerna berättar om de få sakerna hon minns av gårdagen och säger:"...Aaa, och sen så kom det någon jävla idiot och spillde ut Emmas öl..."

Jag svarar kvickt: "Det var jag som spillde ut Emmas öl..."
Efter en mikrosekunds tystnad utbrister vi alla i asgarv. Den jävla idioten garvandes högst.

Insåg att jag måste fylla min vardag med något annat än fyllehäng och bakishäng. Jag ska nu försöka gå över till arbetsnarkomani från arbetslös melankoli. Lagom passar inte så bra in på mig. Tyvärr... I landet lagom och falukorv smälter jag inte in. Eller jo, det gör jag, fast bara utåt. Inte inåt. Inuti så skriker jag av panik och vill härifrån och det ska jag, snart. Måste!

Tack och hej bajspastej.

Back on track

Sitter nu på ruta ett igen. Tillbaka i lilla Uppsala. Utanför fönstret är livet grått och tråkigt, för att inte tala om hur det är innanför...

Måste skaffa mig en sysselsättning innan jag blir helt mentalt sjuk. Ja, eller i alla fall deprimerad.

Nej, nu är det bäst att jag går och tar en dusch innan livsnjutaren i mig går och blir livshataren.
Känner mig lite smått som Dr. Jekyll and Mr. Hyde ibland?
Jag som brukade tro att alla svenskar hade ordet "lagom'' i blodet men ack så fel jag hade. Becksvart eller bländande vitt. Upp och ner som bergochdalbanan, får hoppas bara att den har lite bättre kvalitet än attraktionerna på Liseberg.

Nu ska jag sluta svamla och återgå till den smått smutsiga vardagen.
Hejs!

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0